FunderingarPosted by Maria Blohm 2009-12-03 09:39Jag och min kompis gick på en grusväg. Med oss var min kompis dotter, som precis håller på att lära sig cykla, utan stödhjul.
Dottern fick fart på cykeln och det lyste om hela henne när hon cyklade iväg. Problemet var bara att styret var svårt att styra och cykeln bara vinglade. Efter tre-fyra meter cyklade hon halvvägs ner i diket, och ramlade omkull.
Och gapskrattade!
Sedan klev hon upp på cykeln igen och fortsatte. Hon hann kanske två meter innan cykeln började vingla över vägen, och snart åkte hon och cykeln ner i diket igen.
Efter ett tag tappade jag faktiskt räkningen på hur många gånger hon hade ramlat med cykeln.
Men till skillnad från oss vuxna så kastade hon inte cykeln i diket efter andra, femte, tionde eller ens femtonde gången hon ramlade. Utan hon bara fortsatte skratta och cykla. Skratta och cykla.
Till skillnad från en vuxen så tyckte inte hon heller att det var pinsamt att vi dessutom var två stycken som tittade på när hon ramlade.
Ingen har nämligen berättat för det här barnet att det ligger en prestation i att kunna cykla. Att man är duktig om man kan det. Och följaktligen motsatsen till duktig om man inte kan, om man misslyckas.
Hon cyklar för att det är roligt, och så länge hon inte slår sig alltför hårt så fortsätter hon, för att det pirrar i magen när cykeln rullar.
Hon vet inte att det står en hel hop med vuxna ute i livet, beredda att ropa "vad DUKTIG du är som kan cykla". Som genom sitt sätt och sitt eget beteende kommer att berätta för henne att det är en prestation att kunna cykla, eller simma eller lära sig läsa. Att man inte gör det för sin egen skull, för att det är roligt, utan för att andra ska se att man är duktig.
Och att man förknippar sitt misslyckande med sin person, man känner sig misslyckad när man ramlar med cykeln. Det kommer de vuxna, som barnet kommer att möta överallt ute i livet, tydligt förklara för henne.
Som vanligt tror vuxna att deras sätt är det bästa.
Jag vill vara som henne. Jag vill också kunna cykla i diket tjugo gånger och skratta varje gång. Och sen kliva upp på cykeln igen.
Jag vill också vara lyckligt ovetande om prestation, om duktighet och om att "göra bort sig" inför andra.
Jag vill också cykla för att det pirrar i magen, inte för att visa nån annan hur bra eller fort jag cyklar.
Nästa gång jag kör i diket i livet så ska jag skratta!
Och kliva upp igen.
FunderingarPosted by Maria Blohm 2009-10-16 21:09Min moster, Ulla Blohm, som är psykolog och bildterapeut, sa en otroligt bra sak idag när vi pratade om förändringar.
En förändring är något som börjar i tanken och med små steg, men varje dag. Inte en enda stor omvälvande sak, en enda gång, för det fungerar inte.
Det min moster sa, och som är en utmärkt illustration för den här tanken var:
"Man kan bara gå med ett ben i taget. Först måste man sätta ner höger fot, för att kunna lyfta vänster. Det går inte att gå med båda benen samtidigt."
När jag gör en liten förändring så skapar jag möjligheter och uttrymme för mig själv att göra nästa förändring, och dessutom kommer jag hålla en lugn promenadtakt som jag klarar av att hålla. Ena foten efter den andra.
FunderingarPosted by Maria Blohm 2009-10-15 15:56Idag var jag med i radio en liten sväng
EDIT: Klippet finns inte kvar längre, då det bara sparas i 30 dagar.
Ikväll föreläser jag i Borås, på Kristinebergs bibliotek kl. 18.00
FunderingarPosted by Maria Blohm 2009-08-31 09:38Såg en del av Erik Haags program "Om familj" på UR igår kväll.
Och slogs av samma sak som jag gjort förut. Två "experter" diskuterar med väl synlig, återhållsam ilska, hur man "bäst" uppfostrar barn.
Barnuppfostran och föräldradebatten är så hätsk, så agressiv. Inte alltid, men väldigt ofta, är man nästan arg på varandra och den med bäst verbal förmåga "vinner".
Varför? Vinner barnen på att vuxna bråkar i TV om det bästa sättet (som alltid är deras eget sätt) att yuppfostra dem?
Föräldraskap är ett känsligt ämne, och det finns lika många åsikter som människor. Men man vinner väl mer på dialog än kamp?
Jag förstår att man vill försvara sin "metod" som man utarbetat (Komet, Cope, AP och allt vad de heter), men i mina ögon blir det bara ledsamt att se två "experter" vara snudd på elaka mot varandra i TV. Slänga frågor i ansiktet på varandra med en min av :"Ha, svara på DET om du kan!"
Vad får barnen ut av det här? Vad får vi föräldrar ut av det här? Är det konstigt att vi föräldrar anses osäkra på vår föräldraroll? Vem har skapat det?
När jag ser sånt här blir jag lite rädd. Och funderar på om jag verkligen vill vara en del av den cirkusen?!
FunderingarPosted by Maria Blohm 2009-08-27 11:46En dansk författare Karen Lumholt har tillsammans med Marie Kraul, skrivit en bok om att låta barnen vara med i arbetet hemma. Allt om barn skriver om det här .
Men är det nåt nytt egentligen? Anna Wahlgren skriver om delaktighet och hur viktigt det är i "Barnaboken", redan för 25 år sen. Men hon hävdar inte heller att det är hennes idé, utan något som funnits för länge sen, men som vi har byggt bort i vårt samhälle.
Det är egentligen naturligt. Man lever tillsammans och då hjälps man åt!
Jag skulle våga påstå att väldigt mycket löser sig när det gäller konflikter med barn (och vuxna) om de får vara delaktiga. Slipper stå utanför. Vi stänger undan dem från det som är viktigt, det növändiga, och det vet de. De vet mycket väl vilken verksamhet som är den nödvändiga! Och den får de inte vara delaktiga i.
Vår rädsla för att de inte ska få leka och vara barn gör att vi bara låter dem leka, och vi bara leker med dem. Många har säkert upplevt gnällighet då man ska göra något viktigt, diska, laga mat, byta däck. Och då är det klassiska att barnet antingen ska avledas, eller så avbryter vi det vi gör för att leka med dem. Barnet blir nöjt, för stunden. Men inte i längden. Och dessutom blir vi vuxna stressade för att vi inte hinner.
Det vi alla vinner på är att istället ta med barnen i det vi gör! Barnen blir nöjda, sammanhållningen stärks och dessutom blir barnen kompetenta och kan.
Man kan tycka att det är omständigt i början. Det tar längre tid. Men barnet blir nöjt, och går väldigt ofta undan och leker för sig själv en bra stund efteråt. Tar semester. Mira, mitt äldsta barn, gick ofta in på sitt rum och lekte tyst för sig själv i 20 minuter efter vi plockat ur diskmaskin t.ex. Och då är det värt de extra tio minuterna det tar att utföra det! Och idag, "stora" som de är, så kan de en otroligt massa saker.
Det viktigaste är att vi ändrar vårt förhållningssätt. Vi DELAR livet med barnen, tillsammans. Vi ska hjälpas ÅT, barnen ska inte hjälpa TILL!
VardagPosted by Maria Blohm 2009-07-04 22:46..på min bakblogg drar sommarens projekt igång:
The Ultimate Chocolate Chip Cookie ContestVälkomna dit om ni är kaksugna!
VardagPosted by Maria Blohm 2009-07-02 20:04Det blir inte mycket bloggat, men desto mer badat. Jag tar lite bloggsemester tror jag, och återkommer när jag har nåt att säga (om det är vettigt eller ej får vi se)!
Ha en skön sommar!
VardagPosted by Maria Blohm 2009-06-10 08:28I måndags eftermiddag insåg jag att vi måste städa bilen. Och då menar jag
måste!
För den var inte direkt ren och fin inuti.
Men Felix var sååå trött. Sådär trött som man bara blir när man måste göra något som låter tråkigt, fast man alldeles nyss hoppade studsmatta för fulla muggar. Precis lika trött som jag blir om jag måste hänga tvätt, fast jag blev jättepigg när nån ville fika med mig.
Eftersom jag är övertygad om att man ibland måste stå på sig när det gäller arbete, för att bekräfta hur mycket de behövs, så gav jag mig inte. Men jag vill inte hamna i en tjat-fälla heller. Felix är just nu väldigt intresserad av delar, 1/2, 1/3,1/4 etc.
Så jag påpekade att om han inte var med så tappade vi en tredjedel. OCh då skulle bilstädandet gå en tredjedel långsammare, nu när vi bara var 2/3 av styrkan.
Han köpte det, fast lite motvilligt.
Nu kan man tänka att denne lille trötte herre skulle jobba långsamt och oengagerat. men inte. Han valde dammsugaren och dammsög så noggrant och ihärdigt så!
Och vad fort det gick! Vi blev klara på nolltid, och belöningen blev att vi alla var så NÖJDA hela kvällen. Barnen var sprudlande glada och nöjda, och väldigt avlappnade!
Så mitt heta tips, för alla som hamnat i tjat och gnällträsk, våga behöva varandra!
Arbete tillsammans gör alla avslappnade och stärker sammanhållningen!
Barn behövs inte konkret idag, och alla människor har ett behov av att känna sig just behövda. När barn känner den känslan, då vet de att de fyller en plats. Då blir också leken (för de ska natruligtvis inte jobba hela tiden) mycket mer fantasifull. Min erfarenhet säger mig att barn som behövs leker väldigt bra, kommer sällan och frågar efter aktiviteter!
Precis som vi vuxna njuter mer av en semester om vi arbetat först. Om vi är arbetslösa och plötsligt ska ha semester, känns den semstern lika lustfylld då?
Förutom det här med att behövas, så lär barnen sig saker också. Och kunskap är trygghet!
FunderingarPosted by Maria Blohm 2009-06-05 12:10Alldeles nyss började vi med BRA-böcker. Det är inte det enda man kan och bör göra för att stärka sina barns självkänsla, men en del i det. Att våga och kunna sätta ord på BRA saker man ÄR, inte GÖR är viktigt!
Om vi kan bekräfta oss själva, så behöver vi inte andra bekräftelse (men vi tycker naturligtvis fortfarande om att få den), vi måste inte söka den konstant. Vi kan ta ett misslyckande lättare därför att vi inte är det vi gör. Tror man att man är det man gör, så
är man misslyckad om man misslyckas. Lär man sig istället att skilja på vad man är och vad man gör, då kan man misslyckas och lära sig något av det, utan att ens självbild faller.
Att skriva ner det är inte alltid nödvändigt, man kan bara uttala det också, men jag tänkte prova det här ett tag. Jag väntar med spänning på Mia Törnbloms ungdomsbok som kommer i höst, därför att jag vill få mer ideér att jobba efter när det gäller just barn och deras självkänsla!
När jag slutade med att säga " vad duktigt" och istället sa "vad roligt" så tog det ungefär tre veckor, sen vågade plötsligt Mira prova nya saker. Hon har varit försiktig med det innan, och jag tror det bottnat i att hon är tjej och storsyster, hon har drabbats av duktig-flicka-syndromet, som vi tjejer tyvärr ofta gör. När vi la fokus på att det är KUL att lära sig, att man gör det för sin egen skull, inte för att någon annan förväntar sig att man lyckas, då slappnade hon antagligen av. Skillnaden var så påtaglig och så snabb, att jag är helt övertygad om att ett så enkelt ord som "duktig" faktiskt kan få barn att tro att de måste lyckas för att behaga oss vuxna.
Redan när de är små så bygger vi in det här hos dem.
Barnet kan cykla och njuter av känslan av det. Det pirrar lite i magen, man känner sig lite oövervinnlig när man susar fram med vinden i håret. Man är glad, lycklig! (Jag minns känslan mycket väl.)
Då ropar vi vuxna: "Vad DUKTIG du är som kan cykla!"
Vi ropar inte "Åh, vad roligt att du kan cykla, hur känns det?!"
Redan där lär vi dem att vi förväntar oss duktighet och prestation. Vi lär dem att inte fokusera på sin glädje över att kunna.
Att sätta upp mål och nå dem är bra, det ska man göra. Men man ska göra det för sin EGEN skull!
FunderingarPosted by Maria Blohm 2009-05-27 13:09Det finns en så klok tjej i norra Skåne, som alla borde lyssna på!
Hennes barn kan skatta sig lyckliga för att ha en sådan fantastisk förälder, så klok, varm, empatisk och FÖRNUFTIG!
Ewa har sagt en massa kloka saker, men just det här fastnade jag för idag.
Ang. att säga till barn:
"
Jag tillhör nu inte skaran av folk som
tycker att "säga till" är så värst konstruktivt. Jag "visar" hellre
"till". Men det är ju tämligen utbrett i samhället att just "säga
till", särskilt "på skarpen". Och ungar ska inte ta åt sig, inte känna
sig förödmjukade eller, ännu värre, förnedrade. Ungar ska lära sig att
"ta en tillsägning". Tja, kan man ju tycka. Men jag vet inte om man
nödvändigtvis måste skriva under på alla dåliga överenskommelser ute i
samhället. En del kan man faktiskt ifrågasätta och nonchalera... Och
man kan se till att vara där - och förekomma, och vägleda barnen vidare
- eller rädda situationen en smula, när någon "sagt till".
Som i exemplet med saken som kan gå sönder. Har väl ärtan hört att
ingen säger så när någon vuxen ska undersöka prylen ifråga. Eller
prylar överhuvud taget. Men när ärtan vill undersöka, så dyker det där
AKTA!!!! upp i tid och otid. Klart man kan känna sig förebrådd i förväg
- och hur kul är det. Kan man ju förstå, alldeles utmärkt, tycker jag.
Så om man då själv hoppar in och VISAR: "Titta, en sådan ömtålig x, då
får man hålla den med mjuuuka händer. Visst är den fin?!" Och så dela
undersökningen tillsammans med ärtan. Så kan den vuxne som tycker att
orden ska förslå bättre, känna sig lugnt förvissad om att det inte är
någon fara på taket. Är du med? Så gör jag för det mesta, dvs går in
själv, och tar över. För att jag tycker det är så trist allmän syn på
vad barnafostran ska bestå av. Och för att den synen oftast består i
att hindra upptäckarlustan, ivern att lära sig, att ta sig framåt, att
växa. Och det blir ingen glad av. Och så länge man kan hålla världen
god, tycker jag man kan bjussa på att göra det också.
"
FunderingarPosted by Maria Blohm 2009-05-21 17:19En sak jag funderat mycket på är många vuxnas sätt att värdera sin egen tid högre än barnens.
Ett vanligt exempel på det är t.ex. att man är ute och går med ett litet barn.
Man möter någon man känner och börjar prata lite. Barnet ska nu givet vänta.
Under den vuxnes samtal hittar barnet något intressant att titta på eller leka med.
Så bestämmer sig den vuxne för att gå vidare.
Barnet är nu mitt uppe i något utforskande eller lekande.
"Kom nu" säger den vuxne. Barnet kanske inte "hör", för att han eller hon är så upptagen.
"Men KOM nu då" envisas den vuxne och lyckas tillslut "slita" (kanske inte bokstavligen) barnet från vad den nu hade hittat,
Jag ställer mig undrande till den här typen av beteende som är väldigt vanligt.
Om man har så extremt bråttom att man inte kan ge barnet tre minuter att undersöka färdigt (speciellt små barn är inte så långvariga utan går ganska lätt att avleda till något nytt), varför stannade man då och pratade med någon?
Om man har såpass gott om tid att man hinner stanna och prata med en bekant man möter, då har man väl också tid att låta barnets tid vara lika viktig?
Undersök med barnet! Och avled sedan isåfall.
"Oj, kommer du ihåg, vi skulle ju till affären!"
Och tyck inte att vuxentid är så mycket viktigare än barntid!
Många gånger är den där stressen vi känner något vi själva hittat på. Hur bråttom har vi
egentligen? Om vi verkligen tänker efter? Hur mycket av stressen finns inuti oss, och har inget med den faktiska tiden att göra?
Jag tror vi vuxna skulle må bra av att anpassa oss lite efter barnens tid!
FunderingarPosted by Maria Blohm 2009-05-14 15:07För mig är Nannymetoderna som belöningsystem och skamvrår fullkomligt uppåt väggarna, jag kan inte för mitt liv förstå vad det ska leda till?!
Om vi börjar med
belöningssystem.
När man lever tillsammans med andra människor har man en relation. I en relation, vilken som helst, så hjälps man åt, man samarbetar därför att man hör ihop och för att man behöver varandra.
I en familj är samarbete något som stärker sammanhållningen.
Rent personligt är det dessutom skönt att vara behövd, annars skulle vi inte må så dåligt av att vara arbetslösa t.ex. Vi har ett behöv av att någon klarar sig sämre utan oss.
Jag försöker alltid se det jag gör med barnen i ett vuxet perspektiv. Om tjugo år när de är vuxna, vad händer då?
Om jag då hade använt mig av ett belöningssystem som vuxen, i ett förhållande hur hade det sett ut? Ska jag HA nånting varje gång jag gör något som är viktigt och behövs?
Ska jag köpslå om varje arbetsmoment i mitt hem? Vem ska belöna mig och varför?
I min familj hjälps vi åt, därför att vi behöver varandra, för att allting blir enklare och lättare när vi samarbetar. Alla behövs!
Vi gör ofta roliga saker tillsammans, därför att vi vill, inte för att någon tjänat ihop till det!
När jag ger mina barn uppgifter är det för att jag behöver dem, för att vi behöver varandra, och det vill jag att de ska känna. I många fall talar man om att barnet "vinner" en guldstjärna t.ex, när de utför något för familjens bästa (att städa, plocka undan etc). Det låter väldigt egocentriskt i mina öron. Är det så jag vill att mina barn ska se på världen? Att DE ska vinna något på allt de gör?
VI som familj vinner tillsammans något, en gemenskap, en sammanhållning och att allting går enklare och fortare!
Var slutar köpslåendet och när? Ska jag fortsätta med det resten av mitt liv? I mitt förhållande, med min sambo, när jag gifter mig? Ska jag kräva saker när jag hjälper mina gamla föräldrar? Eller gäller det plöstligt inte då?
Och så
skamrår:
Något för mig ännu mer obegripligt. Ett rent straff, och något som barnet oftast varken förstår eller lär sig något av! Att kalla det för time-out är bara ett sätt att låtsas som att det är snällare än en gammaldags skamvrå!
Om storebror slår lillebror, på vilket sätt blir lillebror gladare av att storebror får sitta i trappan i lika många minuter som han är gammal?
På vilket sätt gottgör storebror lillebror, vad lär storebror sig?
Om storebror däremot får gottgöra lillebror, en konsekvens av sitt handlande. Så som jag gör som vuxen om jag slarvar på jobbet eller råkar putta omkull någon.
Om storebror får göra lillebror glad igen, krama honom och leka med honom. Då tar han konsekvensen av handlandet och får en chans att ställa tillrätta, något som faktiskt känns skönt när man råkat göra "fel".
Lillebror blir också glad och bandet mellan syskonen stärks!
Att förpassa någon till en skamvrå, oavsett om det heter skämspall eller
time-out, är också att inta en auktoritär roll och anse sig stå över någon annan.
Jag som vuxen har naturligtvis erfarenheter som gör att jag är bättre lämpad att i vissa fall att bedöma en situation, men det kan jag göra utan att köra över någon och kränka!
